I jag var väldigt glad över att ha räddat ett barn från döden...Swedish Language

”Jag kommer från ön Samui, i Suratthani-provinsen i södra Thailand. Min far var läkare, min mor var sjuksköterska. När jag var liten tyckte jag om att följa med mormor till ett tempel nära vårt hus. Jag väntade under ett tamarindträ, med en påse salt i handen, medan mormor bad. När tamarindfrukter föll från trädet skalade jag och åt dem med en nypa salt. Senare när min mors sviktande hälsa gjorde det svårt att lämna hemmet följde jag med min far till templet i stället.

För det mesta gick vi till templet Saun Moke. Jag hade turen att få gå ofta i templet under min barndom. Besöken upplyste mig om vad livet handlar om. För att lära känna en människa väl räcker det inte att känna henne i nuet, det viktigaste är att känna till hennes bakgrund. Personens bakgrund och den väg hon väljer i livet ger en indikation om hur hon beter sig och behandlar andra människor. Allting har en orsak och en verkan.”

 


”Min far ville att jag skulle fortsätta i hans fotspår och bli läkare. Jag var inte så intresserad av naturvetenskap utan föredrog det konstnärliga; dikter, musik och måleri, även om också jag hade mycket lätt för naturvetenskap och matematik. Orsaken till att jag studerade farmakologi var att jag hade missat en poäng på examensprovet, 319 poäng i stället för de 320 poäng som krävdes för att komma in på läkarlinjen. Hursomhelst tyckte jag om att läsa farmakologi. Det var inte svårt och jag såg det som min plikt att anstränga mig i mina studier.”
”Efter att ha fått min kandidatexamen kände jag ett behov att fördjupa mig ytterligare i farmakologi, så jag reste till Storbritannien för att fortsätta studera. När jag först kom dit ägnade jag mig åt att studera engelsk litteratur, som Shakespeare och andra storheter, eftersom jag älskar konst. Sedan påminde min far om att jag måste fortsätta mina studier i farmakologi. Han sa att väggarna i vårt hus inte räckte till för att sätta upp alla diplom från olika kurser i konstnärliga ämnen. Jag började mina forskarstudier vid University of Strathclyde i Skottland och blev sedan doktorand vid University of Bath.”


”Efter att ha avslutat min utbildning i Storbritannien kom jag tillbaka till Thailand och sökte jobb som lärare vid Universitetet Prince of Songkhla, i provinsen Surat Thani i södra Thailand. Detta trots att min far ville att jag skulle börja arbeta vid det statliga läkemedelsföretaget GPO (Government Pharmaceutical Organization). Jag kände att jag ville göra något för min hemstad så jag arbetade vid universitetet i två år. Jag utsågs till chef över institutionen för farmakologi, något som verkligen förvånade mig. Jag kände mig inte tillfreds med rollen som chef, att behöva leva även när jag inte kände för det och komma överens med människor för att komma framåt i arbetet. Jag har alltid varit chef för olika organisationer med det ansvar det innebär. Nu, som frilansande farmaceut, känner jag mig mycket lyckligare, jag har bara vänner och studenter.”
”Efter två år som universitetslärare började leta efter ett annat jobb där jag kunde använda mina kunskaper på ett mer produktivt sätt, så att allmänheten kunde dra nytta av potential som farmaceut. Jag blev intresserad av att söka arbete vid GPO när jag fick höra att de verkade för Thailands och den thailändska befolkningens bästa. Jag hoppades kunna framställa kvalitetsmediciner till ett rimligt pris för det thailändska folket. GPO utsåg mig till chef över sin forsknings- och utvecklingsavdelning.”


”Jag har ett djupt engagemang för barn. Varje gång jag ser ett sjukt barn känner jag starkt för honom eller henne. Barnen är vårt lands framtid. Det var det som fick mig att börja arbeta med att ta fram bromsmediciner. Det tog mig tre år (från 1992 till 1995) att uppnå det målet. De första sex månaderna var mycket svåra eftersom jag fick arbeta helt på egen hand. Det kändes nästan ofattbart när ansträngningarna till slut gav resultat. 1995 blev Thailand det första utvecklingsland som kunde producera generiska bromsmediciner.”  


”Det har varit en lång väg, fylld av svårigheter och hinder, mot att kunna utveckla läkemedel och framställa generiska bromsmediciner”. I början var jag tvungen att själv hitta och importera råmaterial från utlandet. Dessutom måste jag övervinna det tuffa och ibland hotfulla motståndet från människor inom min egen organisation liksom från multinationella läkemedelsbolag. Mitt namn svartlistades av många av läkemedelsjättarna vilket innebar att om jag någon gång blev sjuk så skulle jag inte tillåtas använda deras mediciner. Jag var tvungen att försvara mig i domstol efter att ha stämts av läkemedelsföretag, för om jag lyckades framställa generiska bromsmediciner skulle de förlora en massa pengar. Priset för deras mediciner är mycket högre än för min generiska versioner. Jag är tacksam för det stöd jag fått av enskilda organisationer, media och vänner, liksom av sympatisörer i Frankrike och USA som skickade mig viktig information för att kunna bemöta stämningarna. Jag vill även tacka Thailands utrikesministerium för de humanitära projekt som nu pågår i Afrika.”


”Den första generiska bromsmedicinen jag tog fram var Zidovudine, eller AZT, som motverkar överföring av hiv-viruset från mor till barn vid födseln. Medan apoteken sålde medicinen för 40 baht per tablett tog GPO bara 7-8 baht per tablett. Själv ville jag bara hjälpa fattiga patienter få tillgång till den medicin de behövde och använde mina kunskaper för att uppnå detta. Jag vill aldrig konkurrera eller vinna fördelar på de multinationella företagens bekostnad.”
”Senare utvecklade jag även andra mediciner och fler personer anslöt sig till mitt team. En av de mest framgångsrika bromsmedicinerna som GPO tagit fram är GPO-VIR, en cocktail av tre mediciner. Den är väldigt populär eftersom den minskar antalet mediciner patienten måste ta varje dag, till en mycket lägre kostnad.”


”Jag håller mitt löfte. Egentligen var det inte mitt löfte utan något den thailändska regeringen lovade i samband med en konferens Världshälsoorganisationen WHO höll. Thailand skulle hjälpa afrikanska länder med tekniköverföring så att de kunde starta egen tillverkning av bromsmediciner. Jag fick i uppdrag att skriva ett förslag, vilket jag gjorde, men detta ignorerades sedan av myndigheterna. Ingen utom jag brydde sig om att hålla löftet. När jag träffade afrikaner på internationella möten frågade de mig när Thailand skulle sända ett team för att hjälpa dem. I september 2002 hade fortfarande ingenting gjorts från thailändsk sida, så jag bestämde mig för att säga upp mig från GPO och resa till Afrika.”
”Min mor följde med mig på min första Afrikaresa. Hon grät varje dag i två månader och ville tillbaka till Thailand, men det var omöjligt eftersom jag hade en plikt att fullgöra. Hon var orolig och ville avbryta resan men jag var fast besluten att fortsätta. Själv älskar jag Afrika, de vilda djuren, naturen, de oändliga resvägarna. Det första land jag arbetade i var Demokratiska Republiken Kongo. Jag visste inget om Kongo då och spenderade alla mina pensionspengar, 1 miljon baht, på utgifterna för resor, boende och mat.”


”Livet är svårt som det är utan att man själv skapar sig bekymmer. Jag älskar mig själv och vill vara lycklig. Det är därför jag inte behåller negativa känslor inombords och gör mig själv olycklig. Jag lägger ingen tid på att tänka på framtiden eller det förflutna. Jag tänker på det som är just nu och försöker göra det bästa av det.”


”En gång reste jag till Nigeria för att föreläsa om teknisk assistans inom läkemedelindustrin. Det kunde vara farligt i Nigeria på dagen, och ännu värre på nätterna. Jag kom till flygplatsen runt klockan ett på natten eftersom mitt plan var många timmar försenat. Den person som skulle kommit för att möta mig var inte där och säkerhetsvakterna tillät inte någon att vara kvar på flygplatsen på natten. Jag var tvungen att ta taxi till ett hotell och stoppades fem gånger på vägen av folk som pekade på mig med skjutvapen. Jag hade inga värdefulla ägodelar med mig och förklarade att jag kommit till Nigeria för att hjälpa dem. Jag var väldigt rädd och försökte berätta för dem om mitt land, om att jag åt ris precis som de. Det var väldigt mörkt så jag kunde inte se dem, bara deras ögon och vita tänder. Till slut de mig åka, utan att ta något ifrån mig. Samma sak upprepades fyra gånger under de 20 kilometerna till hotellet.”


”Nästa äventyr var i Kongo. Jag vaknade mitt i natten av en hög smäll och ett starkt sken. Jag tänkte att det redan blivit morgon. Det visade sig vara en granat, avsedd för det hus jag bodde i, men som i stället träffat grannhuset. Jag var rädd. Jag tror att det finns människor som vill bli av med mig eftersom mitt arbete står i vägen när de ska tjäna en massa pengar på patienter.”


”När folk frågar varför jag fortsätter arbeta i Afrika kan jag inte svara. Jag är inte ung längre och måste klara en hel del strapatser och svårigheter som livet i Afrika innebär, jag kunde ha det mycket bekvämare i Thailand. Men för mig är det lycka jag upplever i Afrika. Jag blir glad av att hjälpa människor, att se dem få ett liv i hälsa. Jag känner att jag utövar ”dhamma” när jag lever och arbetar i Afrika. Jag förväntar mig aldrig att få något tillbaka. Jag är väldigt imponerad av den generositet och gästfrihet som afrikaner visar även om de är fattiga. De afrikanska barnens ögon är oskyldiga och fyllda av hopp. Jag vill hjälpa så mycket jag kan och genom att göra det får mitt liv mening.”


”I början tänkte jag stanna i Afrika i fem år, men något hände och nu vill jag fortsätta tills jag helt enkelt inte orkar kliva uppför trappstegen till flygplanet. Jag har ingen ambition, inget särskilt mål. Jag är nöjd med att kunna lära befolkningen hur de kan producera sina egna mediciner i Afrika. Jag känner mig knuten till människorna här. Afrika är mitt hem.”
”En vändpunkt som påverkade mitt beslut att stannar var när den sjuårige pojken Jacob skrevs in på hälsokliniken i Benin där jag undervisade om malariamediciner. Pojken var smittad med malaria och höll på att dö. Hans mor grät och bad att vi skulle hjälpa honom. Malariamedicinen hade bara tillverkats, ännu inte kvalitetstestats i ett laboratorium. Vi hade inget annat val än att använda den för att rädda Jacobs liv. Inom några minuter var han vid medvetande igen och febern sjönk snabbt. Han mådde bättre och var vid liv. Hans mor blev väldigt glad och tacksam. Hon tackade mig många gånger. I jag var väldigt glad över att ha räddat ett barn från döden. Händelsen med Jacob gav mig motivation att arbeta. Jag kände ny energi och att jag aldrig skulle ge upp, aldrig känna mig uttråkad eller trött på det jag gör.”


”Jag åker fram och tillbaka mellan Thailand och Afrika, spenderar en massa tid på planet. Nuförtiden håller jag flera föreläsningsserier på universitet i hela Thailand. Jag startade en läkemedelsfabrik vid universitetet i Ubon Ratchathani och undervisar praktiskt farmakologistudenterna i hur man tillverkar naturmediciner. Jag tycker om Ubon och känner att naturen, enkelheten och sättet att leva på något vis liknar Afrika. Jag vill hjälpa bönderna som odlar medicinalväxter att få högre inkomster. Dessutom vill jag återgälda universitetet för att man hjälpt Burundi genom att man skänkte en maskin för att malariatabletter i september 2008.”


Utmärkelser och utnämningar
Guldmedalj vid Eurekas 50:e Världsutställning för utveckling, forskning och ny teknik, Bryssel, Belgien, 2001.
”Global Scientific Award 2004”, av Letten Foundation.
Hedersdoktor i naturvetenskap vid Mount Holyoke College, USA, maj 2005.  
Reminders Day AIDS Award 2005, Berlin, Tyskland, augusti 2005.
Hedersdoktor i farmakologi vid Chiang Mais universitet, Thailand, januari 2006.
Hedersdoktor i naturvetenskap vid Strathclydes universitet, Storbritannien, juni 2006.
2007 års talare vid ”Chancellor’s Distinguished Lectureship Series”, Louisiana State University, USA, april 2007.
“Asian of the Year 2007”, enligt Reader’s Digest Magazine, januari 2008.
Den thailändska premiärministerns kansli utsåg Dr Krisana till “enastående medborgare inom området social utveckling 2008”.
”Citizen Hero Award” av Sanya Thammasak Institute for Democracy, Thammasat-universitetet, Thailand, mars 2009.
”Hedersfarmaceut” av Sjukhusfarmaceuternas förbund i Thailand, maj 2009.
Hedersdoktor i naturvetenskap vid universitet i Bath, Storbritannien, juli, 2009.
Ramon Magsaysay-priset, 31 augusti 2009.

......................................................................

Thanks for Mr.Mattias, the Swedish journalist translated this article from English into Swedish.

Share

Bibliography in other language

article thumbnail”Jag kommer från ön Samui, i Suratthani-provinsen i södra Thailand. Min far var läkare, min mor var sjuksköterska. När jag var liten tyckte jag om att följa med mormor till ett tempel nära vårt...

 

 

Go to top